SPIK
Förr i tiden var snickare definitivt spik beroende. Eller så var det för att skruv var för dyrt eller för svår hanterligt, allting är ju lättare med elektricitet. Men detta köket jag var med och rev idag var verkligen laddat med spik. Det var precis som att dem trodde att, "nja, denna panelen kan behöva 23 spik till". Visst är det inte fel att använda spik, men kompisar, lagom mängd. Och det är inte de regulära spiken vi använder idag. Detta var stenålders spik. Spik, fingerlånga, och själva "toppen" på den var helt overkligt stor. Idag kör man man mest borrmaskin som jag förstått, skruvar, eller spikmaskiner. Kanske takläggare som fortfarande kör med hammare och spik, eller? I vilket fall som helst så har tekniken gått fram. Men dagens spik är inte ens nära så coola som dem gamla. Inte för att jag skulle vilja arbete med dem. Det krävs vikingar. Män med skinn västar, stort skägg, tighta blåa jeans, hammar bälte och tattoeringar. Allt detta är defintivt kraven för att kunna få använda dem stora spiken.
Kan se det framför mig, hur dem valde ut de som skulle få vara med och sätta upp detta kök. En efter en var dem uppradade, nästa, nästa, okej, nästa, nästa, okej. Som i nyckel till frihet, när han står och läser upp namnen på de som ska få vara med och tjära taket, en het sommardag. Det är defintivt alltid varmt också i min fantasi när jag föreställer mig dessa old school spik gubbar. De hade inte matlåda, de drack knappt. De fick allt detta när de kom hem, där frugan står utanför dörren med en vit tygbit och viftar in sin gubbe. En puss på munnen sen är grisen serverad.
Jag är inte very big on spik, men efter idag kan jag definitvt mer. Förra köket jag var med och rev var en bagatell att slå i sönder med kofoten jämfört med detta. Det tog tid och lidande, och oron för att fastna med ett spik någonstans, t.ex i handleden försvanna aldrig. Fick hela tiden vara uppmärksam på vart dem satt, hur dem satt, hur jag skulle slå. Och jag slog, slog, slog. Fyför. Antingen var detta ett väldigt sällsynt fall av för mycket spik, men jag skulle inte tro det. Jag kan nästan fastställa att efter denna dagen så var snickarna minst lika glada i sina spik som i sin hammare. Det måste nästan varit den största importen.
Spikmaskiner är ju behändligt, men stora feta spik och rostig hammare vinner ju lätt i den matchen.
/LOFFAS
Kan se det framför mig, hur dem valde ut de som skulle få vara med och sätta upp detta kök. En efter en var dem uppradade, nästa, nästa, okej, nästa, nästa, okej. Som i nyckel till frihet, när han står och läser upp namnen på de som ska få vara med och tjära taket, en het sommardag. Det är defintivt alltid varmt också i min fantasi när jag föreställer mig dessa old school spik gubbar. De hade inte matlåda, de drack knappt. De fick allt detta när de kom hem, där frugan står utanför dörren med en vit tygbit och viftar in sin gubbe. En puss på munnen sen är grisen serverad.
Jag är inte very big on spik, men efter idag kan jag definitvt mer. Förra köket jag var med och rev var en bagatell att slå i sönder med kofoten jämfört med detta. Det tog tid och lidande, och oron för att fastna med ett spik någonstans, t.ex i handleden försvanna aldrig. Fick hela tiden vara uppmärksam på vart dem satt, hur dem satt, hur jag skulle slå. Och jag slog, slog, slog. Fyför. Antingen var detta ett väldigt sällsynt fall av för mycket spik, men jag skulle inte tro det. Jag kan nästan fastställa att efter denna dagen så var snickarna minst lika glada i sina spik som i sin hammare. Det måste nästan varit den största importen.
Spikmaskiner är ju behändligt, men stora feta spik och rostig hammare vinner ju lätt i den matchen.
/LOFFAS
Kommentarer
Trackback
